I år var det köket. Nästa sommar blir det gästrummet i ladan.

Just nu ser det inte så kul ut, som synes. Men det finns mycket potential där. Det kommer att bli så fint!

I ena änden av ladan finns ett litet rum med fönster. Rummet behöver takfärg, något på väggarna (panel?) och nytt golv. Sedan är det bara att bädda sängen, som redan finns där, och ställa iordning lite sängbord, garderob och en fin gammal kommod som jag ärvt efter min farbror Sven-Erik och faster Lisbeth. Den har jag tyckt om under hela min uppväxt. Jag tyckte den var så fint blå och så var det ju så fiffigt att man kunde öppna locket och där var det ett litet handfat.

Jag längtar efter att få ta tag i detta lilla rum. Sedan är det bara att bjuda in övernattningsgäster. Må de bli många!

Mitt lilla torp har ju några år på nacken, närmare bestämt 217 år. I skrymslen och vrår hittar jag gamla saker och verktyg. Jag har bland annat en gammal arbetsbänk i ladan som jag tror måste vara original från soldattorpstiden. Den är otroligt charmig, sned och vind som den är.

På bilden syns en äppleplockare som jag hittade - även den i ladan. Den är fantastiskt användbar. Med det långa skaftet når jag högt upp i träden. Den vågformade ståltråden gör att man får grepp om frukten och sedan ramlar de så fint ner i påsen. Den är nog inte över 200 år gammal, men det syns att någon har knåpat ihop den för hand, och det för ganska länge sedan. I helgen ska jag prova att plocka krikon med äppleplockaren. De är så stora och fina i år, så det borde gå bra.

Jag har också något slags beskärningsverktyg, också på en lång trästång. Det har jag inte provat än.

Nu märks det att det börjar bli höst. Himlen är fantastisk - både på dagen och på natten. På eftermiddagen idag var himlen dramatisk till tusen i åskgrått och rosa-guldfärgade moln. Och när jag ikväll varit över till Thea och hennes syster Tina, som är på besök från Tyskland, med lite hembakad äpplekaka med glass, och vandrade hem i mörkret - då var himlen överväldigande stjärnklar. Det är så himla vackert. Och den såg säkert lika fin ut på den tiden soldat Stolt bodde här.

Mitt krikonträd dignar av små plommonliknande frukter i år. Jag brukar göra krikonmarmelad med kanel i och sälja på Tysslingedagen - en lokal kultur-, konst- och hantverksrunda som genomförs varje år på Kristi himmelsfärdsdagen. Krikonmarmeladen smakar mums på vilken ostbricka som helst.

Krikon är en underart till plommon och jag har hört att de är den enda riktigt ursprungliga frukten i Sverige eftersom alla andra fruktträd gick åt under någon extra kall vargavinter för länge sedan. Andra fruktträd har nu ett importerat ursprung, men krikonen har alltid funnits här. Jag vet inte om det är sant.

De är ganska svåra att kärna ur, för kärnan sitter ofta ganska fast i fruktköttet, så man får ha lite tålamod. Grenarna är taggiga och trädet växer som en häxkvast rakt upp. När det kommer frukt på dem tyngs grenarna ner lite grand. Krikonen sprider sig ofantligt lätt i min trädgård. Under det stora krikonträdet växer mängder med rotskott i olika storlekar och jag har åtminstone två rätt stora krikonträd som slagit rot i hallonlandet. Moderplantans barnaskara är stor. Jag delar gärna med mig om någon vill ha.

Visst ser den "spejsig" ut - min röda solros? Som en besökare från yttre rymden, åtminstone i närbild. Förra året hade jag gula. Årets färg är rött. Solrosor är vanligtvis gula och ogrenade. Dessa har helt annan färg och förgrenar sig med flera blomskott som jag hoppas slår ut innan det blir för kallt. Lite onödigt vetande: jordärtskocka tillhör släktet solrosor.

Just dessa trodde jag faktiskt inte att de skulle bli så höga. Det såg inte så ut på fröpåsen. Där var de mer som de där solrosorna man kan köpa i bukett på blomsteraffären. Men icke. Vissa är nu över 2,5 meter höga.

Solrosorna brukar få stå tills de faller, så att fåglarna har något att äta på. I år ska jag nog ta några frön så att jag kan sätta nya nästa år. Frön ska jag ta så mycket jag kan från egna växter och blommor, för hu vad hemskt dyrt det är med fröpåsar!

Idag har varit en väldigt mysig dag. Jag fick väldigt trevligt lunchbesök och fick bjuda på lite skördeinspirerad mat. På bordet stod bland annat:

• Skördepaj med fyllning av morötter, potatis och lök med blandade örter, pinjenötter och en äggstanning med ost.
• Grönsakslåda med squash, paprika och rosmarin med ost och äggstanning.
• Viltköttbullar med persilja och lök och till dem rödbetssallad med färska rödbetor, rödlök och Åkerö-äpplen.
• Marinerad mozarella med citronkryddad creme fraiche-marinad och garnering av tomater, pepparfrukt, rivet citronskal och färsk mejram (men det blev oregano denna gång). Mozarellan och marinaden lägger man på rostade brödskivor som strukits lätt med vitlök.
• Och så sådant som inte hade ett dugg med skörd att göra: vildsvinskorv, rökt fläskfilé och gravad lax med blodgrapefrukt och rosépeppar. Hembakat bröd med smör och västerbottenost som tillbehör.

Äpplekaka med glass till efterrätt förstås.

Om någon vill ha recept så hör av er via kommentarsfunktionen så lägger jag ut dem.

Lilla Lo på språng och span i odlingen. Undrar just vad hon letar efter för det är nog inte grönsaker ...

Själv ska jag ge mig ut dit alldeles strax och skörda lite potatis, morötter, gul lök, röd lök, persilja, squash, tomater och kanske något mer. Imorgon får jag nämligen besök av en liten familj som jag tycker väldigt mycket om. De ska bjudas på en skördelunch med inslag från odlingen. Det blir nog lite äpplepaj på Åkerö-äpplen också till kaffet. Med vaniljglass. Gott.

Det blir lite att pyssla med idag, men jag hoppas det blir en god liten buffé. En del av det jag ska laga är helt oprövat, så det blir spännande att se vad det smakar om det. Det är så himla kul att få besök. Och det är också så roligt att kunna bjuda på lite egenodlat.

Jag har sju äppleträd i min trädgård och nu börjar det bli dags att skörda. Förra året fick jag så mycket äpplen att jag inte hann med att ta bort all fallfrukt. Jag körde kärra efter kärra till skogs, men fick sedan problem med en ond arm, så jag kunde inte ta hand om de sista. De fick ligga kvar till rådjurens stora glädje. När snön kom såg jag spåren efter rådjuren och hur de krafsat fram äpplen för att äta. Det kunde jag bjuda på. Hellre äpplen än tulpaner.

I år kommer det inte så många äpplen, och många ser inte så kul ut. De har svarta prickar i skalet. Mina transparent blanche (de två jag fick) var alldeles röda i skalet, istället för den ljusgrönbleka färg de brukar ha. Men mina underbara Åkerö-äpplen ser finfina ut, om än något mindre än förra året. De är jättegoda bara att äta, för att inte tala om i äpplekaka. Jag brukar blanda riven mandelmassa med matlagningsgrädde, ägg och rivet citronskal som jag slår över äpplen i skivor i smord form och gräddar i 200 grader. Superenkelt och väldigt gott.

Bilden visar just mina Åkerö-äpplen, lätt regnfuktiga, i augusti. De har växt lite till i storlek nu.

Bland fönstren jag fick från min granne, och som i våras blev ett växthus, fanns också ett lite mindre fönster. Det står numera mitt i odlingen och i det har jag satt pelargoner.

Pelargoner har alltid i mitt huvud varit en "pensionärsblomma", precis som St Paula, och ingenting jag gått och köpt (jag är ju bara 45!). Dessa fick jag gratis - också via en granne - och de behövde bo någonstans, så det fick bli i det lilla fönstret. När jag nu ser dem blomma med kraftiga färger så ser jag ju hur fina de är, och jag har börjat fundera på om jag inte borde utöka min trädgård med lite pelargoner av andra sorter och färger till nästa år.

Jag ska prova på att övervintra dessa. Jag hoppas de klarar samma övervintringsförhållanden som mina dahlior, det vill säga min jordkällare.

När jag googlar på ordet pelargoner får jag 89300 träffar. De första länkarna jag ser verkar vara pelargonentusiasters egna hemsidor och bloggar. Vem vet - jag kanske sällar mig till denna skara redan nästa år.

Mitt sista salladshuvud har beslutat sig för att lämna scenen i stor stil. Det har växt sig högt till en ljusgrön skulptur.

Jag kan inte komma ihåg om detta är vanlig sallad eller om det är den så kallade sparrissalladen som jag fick frön till av grannen. Om det är den så ska jag tydligen skala av alla bladen och tillreda och äta stjälken som om den vore sparris. Just nu känns det som om det vore lite synd, för den är ju så snygg! Nästan lite kaxig där den står intill andra sådden av rädisor.

Rädisorna växer långsamt nu, men de behöver ju inte bli så stora innan de tar plats på grönsakstallriken.

Det blir allt kallare om nätterna och det regnar också en hel del. Det är riktigt blött i marken nu. Det är lätt att trampa sönder gräset till leriga små stigar. Tur att kissarna är så lätta. De tassar ju omkring i trädgården hela dagarna. Det ska de få göra fram till början på november, men då är det dags för dem att packa sina resväskor och följa med mig in till sta'n för några vintermånader i civilisationen. Gissa om vi kommer att längta ut till torpet då!