I mitten på juli hade jag rest ner till västkusten för att hälsa på vänner när jag fick besked från kattvakt Thea att Lilla Lo var väldigt dålig. Jag fick åka hem för att ta farväl av henne. Det var en aggressiv blodcancer som blev hennes bane. Men nere på kusten hade det hänt saker på den korta tiden jag hann vara där. En vän till familjen hade hittat en liten kissunge, inte mer än ca tre veckor gammal, i en buske i Tensta. Ingen ville kännas vid den och sökandet efter någon som kunde ta hand om den nådde oss via sms och sociala medier. Jag tänkte efter ordentligt och tog sedan beslutet att jag ville ta hand om den. Då tänkte jag att den skulle bli ett fint sällskap till Lilla Lo, men då visste jag inte att hon inte hade många dagar kvar.

Jag åkte hem och tog farväl av Lilla Lo. Två veckor senare åkte jag och hämtade den här lilla bedårande damen.

Vid det laget visste vi inte om det var en tjej eller kille, så kissen gick under namnet Hassan. Jag bytte namn på den till Jasse, som jag tyckte kunde fungera oavsett om det var en tjej eller kille. Jasses namn kommer från Jasmin, som hittade henne. Jasmin kallas för Jasse. Och Jasse (kissen) visade sig senare vara en tjej.

Lilla Jasse togs väl om hand av vännerna på kusten i väntan på att jag skulle kunna komma ner och hämta henne, särskilt av dottern Linnéa, som också följde med som sällskap och tog hand om lilla Jasse i bilen på väg hem. Tack Linnéa!

Små kissar behöver mycket sömn och mat. Hon hade ju inte haft en mamma sedan hon var tre veckor gammal och behövde mat varannan timme. Hon sprutmatades med modersmjölksersättning för katter, men lärde sig snabbt att äta mjukmat på egen hand. I början fick vi också dutta med en våtservett därbak för att hon skulle kissa och bajsa, men att gå på lådan lärde hon sig också snabbt.

Men små kissar behöver också leka och träna å att vara katt och jag kände att jag ville att hon skulle ha kattsällskap. Efter lite olika turer flyttade lilla Selma in. Hon var också ett "räddningsprojekt" - familjen som hade henne skulle flytta från hus på landet till lägenhet i stan och kullen med kattungar skulle inte kunna få följa med. Familjen letade nya hem åt de små, men hade haft svårt att hitta lösningar. Selma hamnade i alla fall hos mig och Jasse. En kavat, modig, social, självständig liten kisse som på ett självklart sätt tog sin plats i den lilla familj som då utgjordes av mig och Jasse.

Hon var en vecka yngre än Jasse. De blev snabbt vänner och mina sönderkloade händer fick en liten paus när de två små istället kunde leka med varandra.

De är nu ungefär ett halvår gamla. Stora kissar nu. Och helt underbara. Prinsessan Jasse och Pantern Selma. Jag skrattar varje dag åt tokerier de hittar på.

Jag har nu det stora nöjet och äran att få lära känna dessa två finingar ordentligt. Gissa vem som kommer att vara mest nervös när det börjar bli dags att gå fritt ute framme vår? Jag googlar redan på GPS-sändare för katter ...

 

karin

9 januari 2016 15:01

Sååå trevligt att du är tillbaka. Det har verkligen varit tufft för dig och jag lider med dig. Nu avundas jag dina fina små nykomlingar. <det ska bli roligt att få läsa om ditt menageri igen.
<gott nytt år önskar jag dig

 

Frejda

9 januari 2016 17:18

Karin - jag ska försöka vara lite flitigare med inläggen framöver. Det lossnar nog av sig själv när våren närmar sig. Det är dags att sortera gamla fröer och köpa nya nu. :-)
Mina småttingar är god underhållning hela tiden. :-D

 

Monika

17 januari 2016 17:26

Hej! Har följt dig under många år nu. Otroligt uppskattat att få läsa om odlingen och djuren. Jag blev så ledsen när jag läste om dina gamla katter. Fint att du vågade dig på en ny katt, och ännu en! Extra fint att du hjälpte dom från hemlöshet. Lycka till nu! Det blir ett nöje att få följa dessa tjejer och deras äventyr, så även dina!

 

Kap Horn

24 januari 2016 20:04

Hej Frejda

Tillbaka "på banan" igen ser jag och dessutom med två fina katter!
Även jag var inte särskild flitig med skrivandet...men det är som du säger. Med värmen och våren och ljuset så lossnar det av sig själv.

Blir spännande att se om alla mina bisamhällen överlever vintern.
Än är det liv i alla mina tretton kupor!

Hälsningar till torparinnan från torparen

Kap Horn

 

karin

29 januari 2016 18:48

Frejda,
har du hittat din gps för katterna? I annat fall har jag sett den på Smarta saker på Banergatan 12 här i Stockholm. Dom finns på nätet också.
hälsningar från en som vill ha fler bilder av dina små månsar.
K

 

Frejda

29 januari 2016 20:44

Monika - tack för värmande ord. Ska försöka ta tag i mig själv och bloggandet framöver. Snart är det vår!

Kap horn - kul att höra från dig. Här allt tänkt på dig och dina bin. Är så nyfiken på hur det går. :-)

Karin - alla gps:er jag hittar känns för stora för mina kissar som båda är ganska små. Har Smarta saker någon länk på nätet där man kan kolla? Vill du se bilder på kissemissarna så lägger jag ut minst en varje dag på Instagram, om du har tillgång till det. :-) Men det kommer på bloggen också, bara jag får tummen ur. :-)

 

karin

2 februari 2016 21:17

Länken heter Smarta saker Dom har en hemsida m m.

 

Frejda

2 februari 2016 22:32

Karin - tackar. Jag kollar. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Länge sedan var det. Länge, länge, länge sedan som jag bloggade.   Men det har sin förklaring (om än inte ursäkt). Videon nedan visar vad jag styrt med i odlingen sedan i mars. OK - jag lade ner arbetet i september, men sedan tog det lite tid att...

  I år var det lite extra roligt att inventera mina fröer - nu när jag har en så fin låda att lägga dem i.   Jag har en hel del fröer kvar som jag behöver använda innan de blir för gamla. Men som varje år så behöver jag köpa till en del. I å...

Sommaren 2015 kan knappast skryta med särskilt mycket fint väder, så odlingssäsongen var inte riktigt lika inspirerande i år. I år förlorade jag också mina två äldsta kissar, Mini och Lilla Lo, så det var också en sorgesam vår och sommar på det viset...

Älskade Lilla Lo har lämnat mig. Hon var den sista av den lilla trojkan bestående av mamma Skruffa, syster Mini och Lilla Lo själv.   Fjorton år och nästan tre månader fick vi tillsammans och det är nu mycket tomt och tyst. Jag har nog inte tä...

Lille Munin. Nyfiken på världen och väldigt ny. Av Hildas åtta ägg blev det bara en kyckling (inte utan att jag är lite lättad, för både Sigrid och Astrid ruvar). Han/hon har börjat komma fram under mammas vinge och äta kycklingfoder. Jag tro...