Slutfinish i nya köket pågår. Det innebär just nu att jag letar fina smidessaker som kan fylla en funktion och samtidigt vara fina och dekorativa.

Det här är ett nytt fynd: ett vinställ i svart smide med plats för fyra vinflaskor. Nytta med nöje, kan man väl säga. Ett alldeles lagom litet lager att ha och naturligtvis har jag stoppat dit mitt favoritvin: Stellenzicht Pinotage från Sydafrika.

Jag har också köpt tre handsmidda krokar för ruskigt mycket pengar, men så är det när något är gjort för hand. De är i alla fall jättefina och hänger nu uppe och tar hand om mina handdukar i köket. För tillfället är de uppsatta med vanlig skruv, i väntan på att jag ska hitta handsmidda spikar som kanske lite bättre passar dessa krokar.

Jag är inte riktigt säker på vad jag kommer att införskaffa härnäst. Jag tror att jag kommer att se om det är något jag behöver när jag väl hittar det. Och det är ju ingen brådska.

Jag kanske ska ta mig en tur till kompisen Fredrik, som smider på gammalt vikingasätt, utan elektricitet i sin ässja. Han kanske har något användbart på lager.

De hänger i mitt växthus som japanska små lyktor - physalisen, eller kapkrusbären som de också kallas. Ännu är de gröna, men så småningom ska höljet torka och frukter bildas därinne. De är så himla goda. De smakar som en frisk blandning mellan tomat och krusbär. Physalis peruviana heter de på latin.

När jag satte plantan i våras var den så liten. Nu är den en stor buske som ockuperar ett av hörnen i mitt lilla växthus från jord till tak. Blommorna är lite svagt gula med lila fläckar först, innan de utvecklas till små gröna bollar, som sedan blir till dessa fantastiska lyktor. Det är nästan så att man förväntar sig att små ljus ska tändas i dem framåt kvällen.

Det är kallt ute, men jag hoppas på lite mer värme i september så att frukterna får en chans att utvecklas så att jag kan mumsa i mig. Hursomhelst så är de väldigt vackra.

Odlingen i september. Rättare sagt septembers första dag som var enormt varm och solig. Jag hade tänkt klippa gräset den dagen, men satte mig istället i trädgården och läste en bok i solen och bara njöt av sommarkänslan i början av hösten.

Odlingen är min lilla oas. Den är inte stor, men den räcker till mig. Där står mitt lilla växthus, som det inte finns ett likadant någonstans. Det väntar på färg, men lös färg är bortskrapad och träet är oljat. Därinne växer det så det knakar - gurka, tomater, cayennepeppar, paprika, physalis ... Och utanför växer solrosorna över taknocken snart. Mitt färgglada lilla vindspel blir jag glad av varje gång jag ser det.

Och så den lilla uteplatsen där jag kan sätta mig med en kopp kaffe eller ett glas vin och bara vara. Den är sned och vind, men nästan gratis. Det är bara plattorna och lite markduk som kostat mig pengar. Resten är gammalt, hämtat eller fått - sand, grus, tegelstenar, möbler.

Och så själva odlingen med pallkragar fulla med squash, morötter, lök, rödbetor, mangold, dill, sallad, rädisor. I landet potatis, ärtor, ännu mera lök och squash och jordgubbar. Och för att liva upp det hela så växer krassen färgglad över halva landet (den håller på att ta över ärtstödet) och pelargonerna tränger sig upp ur ett gammalt garderobsfönster från grannen som jag lagt på marken.

Solen silar sig ner genom träden i bakgrunden, tornseglarna svirrar runt i luften och allt är bara lugn och ro. Här vill jag vara.

Nu är nog hösten oåterkalleligen här. Björklöven gulnar och den här lilla gynnaren med röda grenar - som jag inte vet vad den heter, men naturligtvis ska ta reda på - har redan fått röda löv.

Jag har egentligen inte så mycket emot hösten, för jag tycker det är vackert med alla färger och den sköna höstluften och det mysiga i att få elda i kaminen för lite värme. Det jag sörjer är de varma dagarna från i somras, för dem njuter jag hämningslöst av. Nu i veckan hade vi en sådan dag. Den var som en av de bästa sommardagarna - solig, varm, vindstilla, skön. Mina ambitioner var att klippa gräset den dagen, men istället satte jag mig i trädgården med en god bok och bara njöt. Man måste få vara lite olydig och odisciplinerad ibland.

Men idag fick jag vackert greppa gräsklipparen och klippa gräset. Det blev, som vanligt, prydligt och fint. Undrar just hur många gånger till jag behöver klippa gräset i år.

Ikväll har jag tänt i kaminen. Det sprakar hemtrevligt av granveden och det sprider sig en lätt doft av brinnande trä. Inte så dumt.