Nej, förhoppningsvis ingen kalldusch, för denna trädgårdsdusch är soluppvärmd. Och jag tänker mig inte att jag ska duscha ute nu i höst, men jag ska planera plats och lösning för min utomhusduschkabin.

Det blir antagligen ett par längre, grova, tryckimpregnerade, parallella stockar på marken med ett fastskruvat trägolv à la altan på dem. När det gäller väggar, så blir det nog stolpar på lämpliga ställen med ett duschdraperi, som man kan dra för och ifrån så att solen kommer åt att värma det vattenfyllda svarta röret.

Om jag gör ett avlångt trädäck och skruvar fast duschen i ena kortänden så borde den stå lull och inte välta, hoppas jag. Annars får jag se till att tynga ner trädäcket på något sätt - kanske med några av mina plattor.

Sedan är det bara att fylla röret med vatten via vattenslangen (det finns en koppling längst ner). Efter några timmars sol ska vattnet vara uppvärmt och då kopplar man på vattenslangen igen med kallvatten. Det gör att det blir tryck i röret och vatten kommer ur duschmunstycket. Lagom temperatur ställer man in med blandaren. Jag har ingen aning om detta kommer att fungera bra eller ej, men nu kan jag i alla fall testa.

Min gråmalva (Lavatera thuringiaca) blommar för fullt. Undrar just varför den heter så, för den är ju inte alls grå, utan vackert rosa.

I beskrivningen av blomman står att den är gröngråluden med purpurröda,  trattformade blommor. Kanske därför den heter gråmalva - men inte ens bladen känns speciellt grå.

Den kom ursprungligen in som medicinalväxt och är existenshotad, så jag gör nu mitt bästa att hjälpa till att bevara den. Den ska tydligen vara flerårig så jag hoppas den klarar sig och kommer igen.

Här blandar den sig fint med utblommad vallmo (som jag också tycker är väldigt fina) och småmatchar den lila rävsvansen i bakgrunden.

Idag har jag nog varit en riktigt huslig torpare. Jag har hur mycket äpplen och krikon som helst och nu var det dags att ta hand om lite.

Av plockade äpplen gjorde jag äpplekakor i lite GI-stil: jag skivade ner urkärnade (men inte skalade) äpplen i en smord form, dammade över kanel och strösslade över smulpaj gjord på 3 dl havregryn, 100 gram smör och 2 msk sojamjöl, lätt sötad med en knivsudd stevia (ta absolut inte mer än så!). Om man inte har stevia kan man använda något annat sötningsmedel som motsvarar ett par matskedar socker, eller helt enkelt vanligt socker. In i ugnen i 225 grader tills de känns färdiga.

Jag tror jag ska servera dem med löst vispad kylskåpskall grädde.

Krikonen kärnade jag helt enkelt ur (enkelt med en urkärnare som man brukar använda till körsbär) och frös in. Jag ska göra samma med ännu fler krikon framöver, för de kommer att gå åt när jag kokar min krikonmarmelad med kanel (jättegod till ostbricka).

Vad är nu detta? Ja, inte är det krikonmarmeladen, men däremot en jättegod rödbetsgratäng. Den ser lite läbbig ut med den färgen, men den är väl värd att göra - och enkel. Skala rödbetor, skär dem i mindre bitar och lägg i en inte alltför stor smord form. Rör ihop en förpackning chèvreost (kan det vara 200 gram i en sådan?) med 1 dl crème fraiche, 0,5 dl vispgrädde, 1 msk honung och lite peppar och salt. Klicka över rödbetorna och kör gratängen i ugnen i 175 grader till rödbetorna är mjuka. Gott till grillat eller som vegetarisk ensamrätt med lite andra grönsaker.

Ibland dyker det upp små filurer i odling och trädgård som jag inte riktigt känner igen. Den här lilla gynnaren är stor som en nyckelpiga, men vackert grön med svarta märken på ryggen och runt kanten. Den har parkerat sig på en av mina utblommade vallmor.

Jag har ingen aning om den gör nytta eller skada, men fin är den. Någon som vet vad det är för en filur?

I våras frösådde jag rävsvans (Amarathus caudatus) och satte ut i rabatterna. Nu blommar den med långa svansar. Lite kul blomma. Det som dock förvånar mig är att jag trodde att färgen skulle vara lila på alla svansar, men inte ...

... en del är bruna (och jag tror inte det är för att de torkat, för plantan ser frisk ut i övrigt) ...

... och en del är ljusgröna, nästan vita. Och jag tror inte det är för att de inte "mognat" än.

Den är ett-årig, men blommar även i september så jag får passa på att njuta av dessa speciella blommor nu.

Jag har ett par tre humleplantor - en ute på portalen mot vägen (ganska liten), en vid mitt gullregnsträd (mycket liten) och så denna vid planket vid dasset. Den mår rätt bra - har fullständigt tagit över en vinbärsbuske som också växer där och sprider sig upp längs med en av stolparna vid planket.

Nu har den också fått fina kottar.

Humlen har en fantastisk förmåga att klättra och kroka sig i varhelst den kan hitta minsta lilla stöd. Det gör att den skapar vackra krokar av sina slingrande tentakler.

Jag hoppas att humlen som jag ska plantera vid den svarta stören (när jag väl får upp den) kommer att växa lika fint och få lika fina kottar. Dem kanske man skulle plocka och lägga i örngottet så att man somnar gott.

Förra året fick jag knappt några äpplen (inte heller krikon), men i år måste vara ett riktigt äppleår.

Dettta är mitt åkeröträd. Det har så mycket äpplen att grenarna inte orkar utan hänger ner över gången ut mot ladan. Då har jag ändå klippt av några grenar. Dags att börja plocka och göra något av alla dessa äpplen. Kanske äpplekakor. Och pressa äpplen i min råsaftcentrifug. Jag kanske skulle lämna in till ett musteri? Det känns så tråkigt att inte ta hand om det som trädgården ger.

Oftast fotograferar jag torpet från helt andra vinklar som faller sig naturliga. Detta är taget från det håll där dasset står. Det ser lite mysigt och lummigt ut.

Till vänster den stora schersminbusken som blommar så fint tidigare under sommaren. Mitt i min rönnsumak som ser lätt exotisk ut med sina palmliknande blad. Gullriset ger lite färg. Till höger den enda granen som kommer att få finnas kvar i min trädgård. Den är insynsskydd mot en av grannarna.

Om jag vänder mig åt andra hållet vid dasset så finns där ett plank som jag ska måla med falu rödfärg på baksidan imorgon, om det är fint väder.

Där hängde jag en "skapelse" jag gjorde på keramikkursen i våras - en slags strut som jag glaserade i vitt. Den blev lite trång, så man fick verkligen trycka ner blomkrukan i den, men pelargonen verkar ha överlevt ändå, även om den inte direkt prunkar.

Jag har satt rosa och brandgula ranunkler. Rötterna man sätter ser ut som små torkade spindlar - otäckt.

Rötterna ska man tydligen ta in för vintern - precis som man gör med dahlior - för de klarar sig inte ute på vintern. De ska sedan ligga mörkt och svalt till våren, då man planterar dem i krukor innan man sätter ut plantorna igen, när risken för frost är över.

Jag älskar den där lilla bollen av täta kronblad. Den känns så generös, både i form och färg. Kanske blir det fler färger nästa år. Kanske ska jag ha ett helt gäng vita ranunkler. Vita blommor är ju så fint. Och vita ranunkler är extra fint.

Mamma Skruffa och lilla Mini - en av döttrarna. Andra dottern Lilla Lo är redan ute och smyger i buskarna.

De har just klivit ut ur torpstugan och funderar på i vilken riktning de ska gå. Kanske spanar de efter den slängiga ungkatten som hållit mig sällskap i odlingen då och då under sommaren. Senaste dagarna har han blivit väldigt framfusig och stackars Mini har blivit jagad och dessutom fått sig en blodig nos.

Det gillar inte vare sig mamma Skruffa eller matte. 

Mina kissar har varit innekatter i stan, utekatter i hus på landet och nu är de halva året utekatter i torpet och andra halvan av året innekatter i lägenhet i stan. Lägenheten är, tack och lov, ganska stor (fyra rum och kök på 96 kvm med innätad balkong som de kan gå ut på fina dagar). De anpassar sig förvånansvärt bra.

Jag önskar att mina små förstod hur mycket de betyder för mig.