Mitt sista salladshuvud har beslutat sig för att lämna scenen i stor stil. Det har växt sig högt till en ljusgrön skulptur.

Jag kan inte komma ihåg om detta är vanlig sallad eller om det är den så kallade sparrissalladen som jag fick frön till av grannen. Om det är den så ska jag tydligen skala av alla bladen och tillreda och äta stjälken som om den vore sparris. Just nu känns det som om det vore lite synd, för den är ju så snygg! Nästan lite kaxig där den står intill andra sådden av rädisor.

Rädisorna växer långsamt nu, men de behöver ju inte bli så stora innan de tar plats på grönsakstallriken.

Det blir allt kallare om nätterna och det regnar också en hel del. Det är riktigt blött i marken nu. Det är lätt att trampa sönder gräset till leriga små stigar. Tur att kissarna är så lätta. De tassar ju omkring i trädgården hela dagarna. Det ska de få göra fram till början på november, men då är det dags för dem att packa sina resväskor och följa med mig in till sta'n för några vintermånader i civilisationen. Gissa om vi kommer att längta ut till torpet då!