Det sägs ju att vintern blir sträng om det finns mycket rönnbär. I år har vi sanslöst mycket rönnbär så jag förbereder mig på att kung Bore sveper fram över Norden med isande vindar och drivor med snö.

Jag vet inte om jag ska ta vara på rönnbären på något sätt. Jag är ingen storförbrukare av gelé eller saft, men man kan ju också stoppa några rönnbär i en flaska neutralt brännvin och göra rönnbärssnaps. Rönnbär innehåller tydligen också väldigt mycket C-vitamin. Man kanske ska torka dem och knapra i sig i vinter istället för dyra köpetabletter. Eller kanske frysa dem?

Jag har lärt mig att rönn tillhör familjen rosväxter. Det känns väldigt konstigt. I väntan på vintern får de liva upp ett av mina trädgårdsbord. Fint med lite bär i buketterna.

Halm är det som räddat mig från att ogräset fullständigt tar över min odling.

När jag förra året i mitten på april köpte torpet ville jag väldigt gärna börja odla. Marken hade legat obrukad i flera år, ogräset hade tagit över den fina jorden helt och jag hade inte tiden att planera och anlägga. Det blev vad jag kallar 2008 års desperatodling:

Jag fick hjälp från en granne att plöja upp jorden och fräsa den och sedan satte jag helt sonika det jag ville odla direkt i den uppskrämda marken. Det såg rätt OK ut och jag lyckades hålla efter ogräset rätt bra i början, men sedan var jag borta några dagar i ett par perioder och då tog det fullständigt över. Jag fick visserligen en liten skörd av potatis, morötter och lök, men det mesta dukade under.

I år var planen annorlunda. Del av det som plöjts upp ligger nu täckt av presenningar i väntan på nästa års odling. Jag hoppas då att lite rotogräs ger sig. Del av odlingen har jag lagt i sex stora pallkragar med helt ny jord och gödsel. Dessa har jag täckt med fiberduk. Det har fungerat klockrent (tills fiberduken blir för sliten så att små inkräktare tar sig in). Det växer så det knakar och skörden är enorm.

Och så har jag täckt med denna underbara halm - i gångar, runt potatis istället för att kupa på, runt jordgubbsplantorna, över ärtbädden, runt krassen och runt allt annat jag odlat. Jag har till och med lagt potatis direkt på marken och täckt med ett tjockt lager halm. Det har växt upp hög blast och jag är nu spänd på att se om det blivit potatisar därunder.

Jag har kunnat vara borta utan att ogräset tagit över och det som ska växa får luft. Visst kommer det en del ogräs som trycker sig igenom halmen, men det går att hantera ganska lätt. Nu hoppas jag att jag kan få en ny bal till nästa år.

Jag kunde inte låta bli. Har tittat på detta fina redskap sedan början på sommaren när jag gjort mina besök i handelsträdgården Tant Grön. Så rejält, så vackert och så användbart nu när jag beställt massor med blomlökar som ska planteras i gräsmattan innan vintern, så att jag (och säkert också rådjuren) får något att njuta av till våren.

Bara att trycka ner spetsen i jorden, stoppa i löken och trycka till. Spetsen är rejäl, skaftet gjort i ask. Träet kommer från 100 % well-managed forests, som det står. Det känns bra att köpa något som är hållbart ur sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter.

Modellen är gammal - The Joseph Bentley Traditional Range - och det är 25 års garanti på redskapet. Undrar just vad det kallas? Planteringsredskap, kanske?

Det kostade skjortan, men det behöver jag väl inte tala om ... Jag kan knappt vänta på att få använda det!

Vid infarten till mitt lilla torp hänger en träskylt i starkt behov av renovering, eller snarare utbyte. Någon har klistrat fast en självhäftande plast på träet, där texten är tryckt, men det hela släpper nu från träet och det ser inte så vidare värst ut.

Jag funderar på att låta tillverka en plåtskylt istället, med samma text, men kanske med något mer gammalmilitäriskt teckensnitt. Det blir nog ett vinter/vårprojekt. Jag måste forska i var jag kan få hjälp att göra en sådan skylt.

Men humlen växer vackert vid sidan av skylten och nu finns där mängder med kottar. Man kanske skulle skörda och göra lite öl. Eller lägga dem under kudden, för de ska tydligen vara lugnande, och då kan man ju somna sött.

Idag hittade jag de första mogna tomaterna i växthuset! Jag har en mängd sorter i flera olika färger och former och jag har inte riktigt koll på vad alla heter, men jag vet i alla fall att den större, lila i bakgrunden är en Purple Russian. Resten är körsbärstomater i olika kulörer, men den röda var rätt mycket större än en vanlig körsbärstomat.

Nu hoppas jag det blir varmt några dagar så att de får fortsätta mogna, för hur gott är det inte med växthustomater. Jag minns när jag studerade i mitten på 80-talet. Då fick jag tomater från morfars växthus att dryga ut min studentmat med. Det blev allt möjligt av dessa tomater - allt från att äta dem som de var, till att göra egna krossade tomater eller god tomatsås som jag kunde ha som bas i soppor och pastasåser. Det var nog då jag började äta knäckebröd med skivade tomater med lite salt på. Det kan jag fortfarande längta efter ibland.

Vädret var hur fint som helst idag. En solig, lite blåsig dag, men inte så kall. Lite höstbit var det i luften, så snart är väl sommaren slut, men jag tycker väldigt mycket om soliga höstdagar också. Jag passade på och skrapade rent växthuset, så nu ska jag olja in det, kitta fönstren här och var, grundmåla och måla med den färg som ska bli till slut: mörkgrönt.

Mini får illustrera min lata lördag. Hon är om möjligt ännu morgontröttare än jag och passar också på att ta små tupplurar närhelst hon har lust. Det är svårt att tro att den lilla söta rultan har hunnit bli 8 år och 4 månader.

Under lördagen blev inte många nyttigheter gjorda, men den var väldigt trevlig. Jag fick besök av min syster Inger som ville plocka vinbär, så det gjorde vi. Det var bra att fylla några byttor och frysa in.

Vi åt sedan en lunch med en del ingredienser från min lilla odling - en squashpaj (receptet provade jag första gången när jag var på västkusten i somras) och så lite kokta rödbetor i bitar med smulad fetaost över. Det var inte så dumt. Squashpajen gör man så här:

Gör en vanlig pajdeg men med hälften grahamsmjöl och hälften vetemjöl. Tryck ut den i en form och förgrädda i 225 grader ca 10 minuter. Fyllningen består av riven squash som saltats lite och fått rinna av i ett durkslag, smulad grönmögelost (jag tog Kvibille), 3 ägg, 2,5 dl mjölk och lite peppar och salt. Sedan gräddar man den i ugnen på 225 grader tills äggstanningen har stannat och den fått lite färg på ytan.

Några småinsatser hann jag med innan regnet kom. Jag skrapade av färgen från ena gaveln på växthuset och skruvade upp tre fina handsmidda krokar i köket, så jag har någonstans att hänga handdukar. Jag ska leta efter handsmidda spikar så att det ser riktigt bra ut så småningom.

Idag hänger gräsklippningen över mig, känner jag, så det är dags att gå ut och ta så mycket jag hinner, för det ska regna idag också.

Jag sitter ofta i min soffa i torpet, på tvären, och donar med min bärbara dator. Mitt mobila bredband fungerar tack och lov här, även om det är ruskigt långsamt ibland. När jag då och då tittar upp har jag utsikten man ser på bilden.

Det fina skåpet har jag fått ärva av min farbror Sven-Erik och min faster Lisbeth. Det har jag tyckt så mycket om under alla år, speciellt den ljusgrå färgen, och nu pryder det sin plats i torpet, och ger mig lite extra förvaringsutrymme. Och påminner mig om två väldigt goa människor.

Spegeln som sitter till vänster på väggen har jag fått av mamma. Jag tror den var min morfarsmors en gång i tiden, eller var det mormorsmors? Måste fråga mamma. Den är så himla fin, men behöver renoveras lite grand. Det är en väldigt snäll spegel. Den lägger inte på några kilon. Snarare tvärtom.

Uppe på skåpet står en tekanna som ingick i torpköpet. Vattenkannan och tvättfatet som står intill ingick också och det har jag använt mycket, innan jag köpte min fina "badrumsmöbel". Buketten intill plockade jag häromdagen - lysande blåklint, grässtrån och ax. Det blev vackert, tycker jag. Och till höger står några mässingsljusstakar som jag också ärvt efter Sven-Erik och Lisbeth. Jag älskar att elda ljus.

Jag tycker väldigt mycket om utsikten från min soffa.

Det bara blev så - att dessa tre rosa och lila blommor hamnade på samma lilla trädgårdsbord, och nu vill jag nästan inte dela på dem. De ser så maffiga ut där de står tillsammans.

Lyckliga Lotta står i förgrunden, Million Bells till vänster och längst bak vet jag faktiskt inte vad blomman heter, men den är fin.

Först trodde jag att Million Bells, som jag fått av min arbetskamrat Eva, var en slags Petunia, eftersom man ska ta hand om den på samma sätt, dvs. ta bort gamla vissnade blommor så att man släpper fram fler nya. Men den tillhör tydligen ett släkte som heter Calibrachoa. Den ska i normala fall ha många, många fler blommor (därav namnet) men den gillar inte regnet direkt.

Lyckliga Lotta, som jag fick av mor och far, är så himla maffig och intensiv i färgen. Den andra blomman, som jag fick från min kusin när jag fyllde år i juni, har inte mått så bra av allt regn under sommaren, men när det så äntligen blev varmt och soligt igen förra veckan vaknade den till liv.

De får nog stå sådär tillsammans ett tag till, innan jag delar på dem.