Idag har jag jobbat hårt.

Först kittade jag kaminen. Inte mycket att se på bild - jag rensade bort allt gammalt kitt och kladdade sedan intensivt med pannkitt tills jag tror att jag täckt in alla håligheter på alla sektioner. Mycket kitt blev det och svart som sotaren blev jag. Sotaren kommer för övrigt på fredag för provtryckning och sotning - därav mina ansträngningar.

Men jag fortsatte också med plattorna framför pergolan. För att göra en lång historia kort: först lade jag markduk på den yta jag grävt upp och täckte den med grus som jag hade liggande.

Sedan hällde jag på sanden jag hämtat och jämnade ut den med kratta och bräda och vattnade sedan på den - försiktigt  - så att sanden skulle packa sig. Och så började jag lägga plattor - ett riktigt pysselarbete, och tungt med alla 63 plattor, en icke-fungerande högerarmbåge, brända fingertoppar på vänsterhanden och en dålig rygg. För att inte tala om det annalkande regnet, men det hann jag precis undvika (kände de första dropparna när jag lade sista plattan).

Och så här fint blev det när jag lagt alla plattor och klippt bort markduken som stack ut utmed kanterna. Nu vill jag inget hellre än att köpa ett fint bord och stolar och ställa upp ett par krukor med fina blommor. Jag är så nöjd.

 

Sven

3 augusti 2011 08:51

va fint det blev!
Sven

 

Frejda

3 augusti 2011 10:51

Sven - Tackitack! :-)

 

karin

3 augusti 2011 21:42

Du ska vara mer än nöjd, stormförtjust!!! Det där är tungt, svårt och sånt man gruvar sig för.
Hur går det med myggen?
Karin

 

Frejda

3 augusti 2011 22:15

Kari - ja, det kan man säga. Jag gruvade mig nog lite grand, men sedan så kommer jag alltid till ett stadium då det är dags att kavla upp ärmarna och bara göra. Jag har haft ett antal sådana här "ego-projekt" genom åren, typ "kan själv" och då gör jag allt på egen hand. Det blir inte perfekt, men gott nog. Det gäller bland annat mitt kök i torpet, bygget av pergolan och detta plattläggningsprojekt. Det är roligt, jag lär mig och det blir, som sagt, inte perfekt, men det duger. :-)

Myggorna är inte många just nu, bara en och annan som dyker upp när solen dippar ner vid trädtopparna. Har ni mycket myggor?

 

karin

5 augusti 2011 20:43

Mygg och broms!! Men här i Roslagen är nog fästingarna värst.

Frejda

6 augusti 2011 01:30

Karin - Vi har inte haft mycket fästingar alls här, som tur är (jag brukar märka det på kissarna) för de är verkligen jätteäckliga. Jag funderar ibland på nyttan med fästingar - hur har naturen tänkt där? Vem äter fästingar? Vad är de bra för?

Myggor och knott har det inte heller varit så mycket av. Däremot bromsar. Det är synd om hästarna i hagen intill - de är påklädda som skydd mot bitande insekter.

 

Carina

7 augusti 2011 18:57

Jag håller med Karin; Du ska vara mer än nöjd! Herregud vilket jobb, och med dina skador dessutom. Jag är så imponerad. Skitbra jobbat tjejen!

 

Frejda

8 augusti 2011 14:26

Carina - Tack! Jag fick bita ihop. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Länge sedan var det. Länge, länge, länge sedan som jag bloggade.   Men det har sin förklaring (om än inte ursäkt). Videon nedan visar vad jag styrt med i odlingen sedan i mars. OK - jag lade ner arbetet i september, men sedan tog det lite tid att...

  I år var det lite extra roligt att inventera mina fröer - nu när jag har en så fin låda att lägga dem i.   Jag har en hel del fröer kvar som jag behöver använda innan de blir för gamla. Men som varje år så behöver jag köpa till en del. I å...

I mitten på juli hade jag rest ner till västkusten för att hälsa på vänner när jag fick besked från kattvakt Thea att Lilla Lo var väldigt dålig. Jag fick åka hem för att ta farväl av henne. Det var en aggressiv blodcancer som blev hennes bane. Men n...

Sommaren 2015 kan knappast skryta med särskilt mycket fint väder, så odlingssäsongen var inte riktigt lika inspirerande i år. I år förlorade jag också mina två äldsta kissar, Mini och Lilla Lo, så det var också en sorgesam vår och sommar på det viset...

Älskade Lilla Lo har lämnat mig. Hon var den sista av den lilla trojkan bestående av mamma Skruffa, syster Mini och Lilla Lo själv.   Fjorton år och nästan tre månader fick vi tillsammans och det är nu mycket tomt och tyst. Jag har nog inte tä...