Nu kokar jag marmelad och sylt på löpande band. Jag måste få lite plats i frysen så att jag kan baka till Tysslingedagen, så bären får bli till sådant som jag kan lagra utanför frysen. Marmeladen och sylten hoppas jag också kunna sälja en del av på Tysslingedagen. Jag har också pratat med en av bönderna i trakten som har en gårdsbutik, så där kanske jag också kan avyttra lite av kokeriet. Det känns bra att kunna ta tillvara på det trädgården ger, men jag skulle aldrig kunna äta all denna sylt och marmelad på egen hand.

Krikonmarmeladen med kanel är mumsig till ostbrickan. Till brieost eller grönmögelost av alla sorter eller varför inte låta lite chèvre smälta på en bit bröd i ugnen och sedan lägger man på en sked med krikonmarmelad ... Jag gör också en variant med plommon och kanel som inte är riktigt lika intensiv i smaken, men väldigt god den med.

Krikon har jag gott om - ett stort träd som ger mängder med frukt. Och det finns också massor med skott runtomkring, så jag har blivande krikonträd i varierande storlekar. Något av dem ska nog få bo i den nya delen av odlingen, för där ska också fruktträd finnas.

Syltkoket har också blivit till en variant med hallon och röda vinbär blandat. Jag tror att hallonens sötma och vinbärens syrlighet kan balansera varandra rätt bra. Och färgen är fantastiskt vackert röd.

Nu har jag snart bara blåbär kvar i frysen. Undrar just om inte blåbär och citron kan bli en god blandning ...

På begäran av Ewa och Carina, som båda läser min blogg, så kommer här en bild på det som blev av botten på min gamla rostiga eldningstunna. Jag vet inte om man kan kalla det konstverk, men det var ett kul sätt att åstadkomma dekoration på en tom vägg och dessutom få något som ingen annan har.

Jag har också en spade på väggen, som rostat loss från sitt träskaft. På den har jag målat blad i guld.

På bilden min rostiga eldningstunna fylld med snö och ståendes till "midjan" i snö. I bakgrunden mitt frostiga växthus. Jag glädjer mig åt att det blivit lite varmare och att snön sjunkit ihop lite. Jag hoppas att vårfloden inte gör att jag får ta kanot ut i odlingen i vår.

Den rostiga eldningstunnan ska ersättas i år med en ny, lite helare, tunna. Men det betyder inte att den gamla åker på tippen. Jag är nämligen rätt förtjust i rostiga saker och botten på den här tunnan hänger redan på min vägg hemma. Den är rund, sönderrostad i kanterna, har legat i en brasa och har av det fått blå och rödaktiga nyanser. Jag har målat fåglar i guld på den, spänt upp den i en ekram med läderremmar. Bakgrunden är målad med sandfärg. Det är rätt fint.

Så jag tror att jag kan hitta på något kul med min rostiga tunna.

I mitt köksfönster växer cayennepepparn fint och den gula chillipepparn börjar komma upp. Tomatfröna också, om än försiktigt.

Insidan av min vedboddörr i ladan är gammal, skavd och lagad. Lite som jag kommer att känna mig på ålderns höst, gissar jag. Hoppas jag får vara lite fin också, för den här dörren är verkligen vacker. Beslagen och låset är gamla. Färgen är säkert någon slatt som någon haft över - en levande ljusgrå nyans. Krokarna är rostiga. Och charmen är stor.

Min vedbod börjar vara mindre än halvfull, så jag måste fylla på. Granveden från förra sommaren bidrar väl lite och päronträdet som ska fällas likaså. Hoppas det räcker ett tag så att jag har lite att elda med när jag flyttar ut till torpet i maj.

Då ska kissarna och jag mysa i värmen från bergslagskaminen.

Det var mycket som hade fått höga snömössor när jag var ute i helgen och hälsade på torpet. Pumpen till exempel. Den mössan sitter till och med lite käckt på svaj.

Mina schersminbuskar knäade under snömassorna, men jag vågade inte peta på dem. Risken är nog snarare att jag bryter sönder grenarna än att jag hjälper buskarna lätta från marken.

De äppleträd jag kunde nå utan att pulsa i djup snö fick några puffar med piasavakvasten. Det mesta av den snön rasade ner över huvudet på mig. Som tur är såg det inte ut som om träden tagit skada.

Jag stod en lång stund och tittade på mitt stora, fina päronträd, som jag måste ta ner i vår. Eller rättare sagt: be om hjälp att ta ner. Bäst är nog att fälla trädet innan saven stiger, så kan man hugga veden när det är mindre snö. Jag måste fråga grannarna Åsa och Tayeb om det är OK att jag fäller trädet på deras tomt. Den är tom, så det finns ingenting som kan skadas där, till skillnad från om jag skulle försöka fälla det in i min trädgård. Då riskerar torpet att få sig en smäll.

Jag måste fundera på vad jag ska ersätta päronträdet med, för tar man ner ett träd så ska man se till att det kommer ett nytt. Enligt min filosofi, i alla fall.

I helgen har jag nattat över i torpet. Det var kallt och fullt med snö överallt, men mina snälla grannar hade hjälpt mig med att skotta bort snö så att jag kunde komma in med bilen. I trädgården fanns det också fina gångar så att jag kunde komma ut till ladan och in i stugan.

De hade också eldat varmt, men väldigt försiktigt så att murstocken inte spricker. Det har ju varit så kallt och stugan har stått helt utan värme. Bilden är från lördagen då brasan brann i bergslagskaminen och jag var på väg till en annan god granne för en kopp kaffe.

Det var så mysigt att sova i min lilla varma stuga, inbäddad i djup snö. Jag saknade bara sällskapet av mina kissar.

Jag vaknade upp till en fantastisk dag. Solen sken från en klarblå himmel och snön gnistrade som av tusen små diamanter. Det var kallt, men bedövande vackert, och jag hade svårt att slita mig därifrån. Jag försökte putta ner lite snö från fruktträdens grenar och lyckades få det mesta i huvudet och innanför kragen. Men det såg i alla fall ut som om träden inte brutits sönder av den myckna snön.

Nu längtar jag ännu mer efter våren.

Mini längtar ut. Hon sitter ofta i fönstret och tittar ut på snön och vintern. Gissa om hon kommer att bli lycklig framme i april-maj då vi kan flytta ut till torpet och hon kan gå fritt.

Kissarna har en egen in- och utgång där. Jag lät montera en kattlucka i ett fönster eftersom jag inte ville ta hål i de fina gamla stockväggarna. Det fungerade utmärkt med lite hjälp från en snickare som satte in ett extra spröjs i fönstrets nederdel så att jag kunde montera trä och lucka där. Sedan så har kissarna en liten stege utanför som gör att de kan klättra upp och ner till sin egen entré. Så de sköter sig själva. Är det fint väder kan de gå ut. Regnar det så kan de mysa inomhus. Och deras heltidsarbetande matte behöver inte ha dåligt samvete för dem. De gör som de vill.

Detta är faktiskt mina sista tomater från växthuset. De överlevde decennieskiftet, men ser nu lite för trötta ut för att ätas. Men kanske ska jag ta hand om frön från dem så de får bli nya plantor nästa sommar?

Dessa sista tomater var gröna när jag tog in dem, men de mognade efter fint.

Förutom att äta mina tomater färska i sallader, på smörgås, som tillbehör till maten eller bara som godis, så har jag kokat egen tomatsås på dem som jag fryst in (mustig!) och torkat dem i ugnen och lagt in i olivolja med vitlök och rosmarin. De torkade tomaterna blev jättegoda som smaksättare i ett snabbakat, kalljäst bröd tillsammans med rosmarin och flingsalt (bröd får inte vara för lite salt!).

Jag älskar tomater! Att de dessutom betraktas som ett afrodisiakum gör ju inte saken sämre. Fransoserna kallar den bland annat för Pomme d'amour - kärleksäpple.