Tack, mamma och pappa, för att ni gjorde så fint i trädgård och odling!

Efter operationerna får jag inte bära tungt eller ta i. Till råga på eländet så var min plan att ta hand om allt ogräs och annat just den helgen när jag åkte in till akuten med brusten blindtarm, så ingenting blev gjort, och allt bara växte mer under tiden jag låg inne.

Men igår fick sig trädgård och odling en duvning som jag inte kunnat drömma om.

Ogräset vid plattorna är borta, vildvuxna rabatter är nedklippta och ogräsrensade.

Ytterligare en plattläggning där ogräset är borta. Örtlandet bakom är rensat. Gräset klippt i gångarna.

Här inspekterar Skruffa och Lilla Lo.

I hönsgården går Lilla Pip som en ballerina på pinnen. Hon hoppar inte bara upp och sätter sig, utan promenerar fram och tillbaka med sina håriga ben. Imponerande. Hon börjar bli en riktig liten personlighet. Älskar att jaga insekter som flyger förbi, och hon är snabb.

Under min sjukhusvistelse och några dagar efter då jag inte kunnat lämna lägenheten har jag längtat väldigt efter kissar och höns. Igår skjutsade min syster ut mig till torpet.

Lilla Pip har växt väldeliga. Jag tror nu att det är en hon - en tonårstjej full av energi och med tuff frisyr. Härmar sina mammor i allt. Här med mamma Siv på pinnen.

När jag blev utsläppt från sjukhuset skjutsade mamma och pappa ut mig en kortis så jag fick hämta kläder och lite annat jag behöver. Då betedde sig kissarna som om jag vore en främling. Jag luktade säkert sjukhus, gick konstigt och lät säkert konstigt efter alla sonder de dragit med i min hals, så det kanske inte var så underligt.

Men nu vågade de sig fram. Lilla Lo sträckte på sig och kom fram och hälsade, pratade som vanligt.

Skruffa fick jag sitta bredvid en stund och klappa på. Hon kurrade och kurrade.

Det var bara Mini som surade ett tag, höll sig i bakgrunden, men även hon tinade upp efter ett tag och kom fram så jag fick gosa lite.

Det hade till och med hänt saker med mina pelargonsticklingar. De börjar blomma jättefint.

Mina snälla grannar tar väldigt väl hand om djur och gräsmatta nu när jag inte kan vara där ett tag. Vilka fantastiska vänner de är.

Jo, det är precis det som det är. Det här är min sallad för några dagar sedan. Idag såg jag att en av salladssorterna i blandningen dessutom hade blivit till två höga, tjusiga torn.

Så det jag inte äter kan jag i alla fall förundras över när den växer över alla bredder i gröna, knorriga, snirkliga former.

I år provade jag att så vitkål. Det är en sort som ska bli väldigt liten, typ knytnävsstor. Den har växt bra och nu tror jag att kålhuvudena börjar bildas. Jag är lite rädd för att kålfjärilarna får fäste så jag har fortfarande fiberduk på. Nu är det bara att hålla tummarna.

Nu blommar luktärterna som jag fick av arbetskamrat Isabell. De är inte så höga, men de lyser upp vid pergolan, nu när klematisen inte blommar längre.

Jag har missat att titta till pallkragen med squash och, jisses, vad där växte! De är gigantiska. Måste ta hand om dem nu, så jag ger bort och tar med till stan och grovriver dem innan jag fryser in i påsar. Det blir fin fyllning i någon paj i vinter, eller goda squashplättar.

Den största serverades i halvformat som hönsfrukostbuffé. Jag har insett att jag nog skämmer bort mina kära höns när det gäller mat. De får hönsfoder, som de knappt rör. Istället stoppar de i sig av godsaker som majs (mycket populärt), bröd, frukt och en blandning av (just nu) hönsfoder, undulatfröblandning, krossade linfrön och havreflingor. Och så fort jag får tag på det så får de också vattusarv. Mina grannar tycker det är jättebra att jag kommer till dem och rensar ogräs ...

På jobbet är de också väldigt snälla. De smörgåsar som blir över i cafeterian levereras i plastpåse till mig som hönsmat istället för att slängas. Bra för alla.

Men jag får skrapa av lite smör, för annars måste de torka av sina näbbar hela tiden. De har fint bordsskick. Ibland. För ibland kan det också hända att de står mitt i maten eller, ännu värre, bajsar i den.

Ja, här är mitt bollkryss. Vitt i år. Fint, tycker jag. Förra året var det gult, om jag inte minns fel. Hoppas nu blomman står sig länge och livar upp framför pergolan.

Squashen kommer som tokiga nu. Bild kommer på några gigantiska exemplar, för jag hinner inte med att plocka dem när de är små. I växthuset växer också gurkorna snabbt nu. På bilden några som snart är klara. Det är en sort som är som slanggurka, men bara ca 20 cm långa. Lagom för mig (men jag har en planta med vanlig slanggurka också). Min växthusgurka är ett nöje att äta, nästan lite söt.

Lilla Lo har varit inne i växthuset och kollat läget. Nu spanar hon. Säkert efter grannens katt.

Tor är trött på regnet. Det ser man på honom. Eller är han kanske en trött småbarnsfar, för den lilla far runt som ett streck och flaxar hela tiden så han fastnar inte alls på bild - blir bara en suddig brun fläck.

Det har regnat på morgonen igen så jag väntar nu på att det ska torka upp lite så jag kan klippa gräset.

Det växer i alla fall i odlingen. Vid växthuset kommer gråmalvan i stora sjok. De lägger sig ner när det regnar, men det är fint ändå.  

Så här ser det ut på lite avstånd. Man ska nog inte titta för nära för det växer inte bara blommor där utan också en hel del ogräs. Jag har en dålig rygg som gjort att jag inte hunnit hålla efter det. Och så är det ju inte så kul att rensa ogräs i regn. 

Varje morgon går jag upp strax före klockan sex för att öppna hönshuset för den lilla hönsfamiljen och ge dem lite mat.

Så dags är allt fortfarande daggvått, oavsett väder, och solen har ännu inte hunnit upp så högt, så ljuset är lite speciellt - alldeles mjukt på något vis. Det är gott att se och kommer att kännas fint att skörda framåt hösten.

Här har jag precis kastat lite överbliven, gammal hönsmat på komposten och passade på att ta en bild på en del av odlingen från "baksidan". Gräset är oklippt, men man ser hur allt växer. Gråmalvan vid växthuset, det galna lammörat vid den blå tunnan, krassen som börjar komma, malörten till vänster i bild, grönsakerna i pallkragarna, ja, till och med sparrisen i förgrunden.