Kökstaket är färdigmålat. Det har gått från gulvitt och hyperblankt (så att man nästan kunde se sin egen spegelbild i färgen) till vitt och alldeles matt i färgen. Det blev jättefint, även om det var ett pyssel att måla alla dessa rutor.

Alla andra små ytor i köket har målats nu också. Det är otroligt hur mycket yta det finns i ett pyttekök i ett litet soldattorp. Det som är omålat nu ska täckas av vit pärlspont (mer att måla!), kakel (färg och utseende ännu oplanerat) och klickgolv i valnöt. Och sedan kommer alla dessa små lister som ska till för att dölja springor och fula kanter.

Kissarna är lite olyckliga över röran som är just nu, men jag hoppas att jag kan vara rätt så färdig på söndag eller måndag.

Det var inte liemannen som var ute och gick igår kväll, men däremot två muntra liekvinnor, uppfriskade med varsin kall öl, som tog sig an ogräsfältet intill odlingen.

Jag ville slå ner det innan allt går i blom och sprider sina frön mer än förut. Det jag har att brottas med nu räcker. Det kanske hjälper lite grand.

Att slå med lie är en speciell teknik som jag inte behärskar till fullo än. Min morfar var expert och slog lika fint som jag klipper med gräsklippare.

Vi, dvs. grannen Thea och jag, firade det färdigslagna lilla fältet med jordgubbar från mitt eget jordgubbsland. Dessvärre kom myggorna och ville kalasa på oss så vi fick gå in.