Rester av arboristens arbete. Dessa kommer att tas ner snart hoppas jag, för snart flyttar jag ut till torpet och då kan jag börja ta tag i veden som blir av de nertagna träden - med lite hjälp av vänner och släkt med motorsågar.

Vid ladans knut hängde en lång istapp när jag var där i mars. Nu är det april och jag har varit ute en sväng i torpet. Snö har börjat smälta bort. Inga istappar vid hängrännorna. Äntligen.

Hönsen packar för flytt till torpet i samband med valborg. Loke kommer att bo kvar hos lillsyrran och får förhoppningsvis sällskap av den lilla vita hönan som flyttade in hos mitt gäng.

Här är rumskompisarna - lilla bocken Bruse och hans mamma.

Får jag presentera: arborist Sam Casco, to the rescue. Fem döda almar och en hysteriskt hög tall har oroat mig ett tag. De står väldigt illa på tomtgränsen till grannen och mellan mitt dass och jordkällaren. Inte något jag ville be mina snälla grannar om hjälp med att fälla, helt enkelt för att det inte går att fälla åt något håll utan att träden förstör något. De behövdes tas ner bit för bit.

Här på väg upp. Sam är en klättrande arborist, vilket innebär att han klättrar upp i trädtopparna och tar ned träden bit för bit med såg och motorsåg.

Linan som ligger som en ögla runt trädet använder han för att ta spjärn mot när han steg för steg tar sig uppåt. Speciella "stolpskor", med vassa piggar som han trycker in i trädet ger mer fäste på vägen upp.

Han förankrade sig till slut med en lång lina högt uppe i ett av träden så att han hade ytterligare en fast punkt som höll honom. 

Ja, här är han nästan ända uppe i toppen. Ser ni honom?

Motorsågen framme och delar av trädet börjar komma ner.

Lite mera närbild. Det var ruskigt kallt den här dagen. Innan solen kom upp var det -22. Under dagen höll sig temperaturen runt -15. Men det var vackert med solen och snön. Synd att jag är en sådan fryslort.

Det blir inte så snyggt på marken, men det tar jag hand om framme i vår. Huvudsaken är att veden hamnar på min sida om tomtgränsen.

De träd som står närmast dasset och planket fick vi vänta med lite grand. Där behöver han hjälp av en kollega för att fira ner grenar så att de inte hamnar där de gör skada.  

Förra våren satte jag frön från en passionsfrukt. De har nu växt upp till krukväxter. Jag vet inte hur stora de kommer att bli till slut.

Häromdagen skuggade sig min passionsfrukt mot vardagsrumsväggen i solskenet. Vackert och fridfullt.

Jag har hälsat på i torpet. Där hängde snön som draperier från taken och droppade.

Trädgården hade haft besök av rådjur och kanske någon älg. De hade letat efter äpplen under snön, som var rejält uppsparkad. Bra. Då fick de något gott att äta och jag slipper plocka skrumpna äpplen från gräsmattan i vår.

Trots vintermörkret kan man glädjas åt både färg och ljus i trädgården. Här lyser min kornell med knallröda grenar mot det grå.

Ett vinteräpple dinglar ensamt i äppleträdet - uthålligt mot väder och vind, och kanske till och med älgar och rådjur?

Berberis i glada höstfärger. Men den är vild och galen den där busken. Måste nog klippa ner den till våren så att tibasten den delar plats med kan andas.

Och så ljuset i snöbären som lyser upp bland gråa grenar.  

Nu går vi in i december. Vid ett novemberbesök i torpet tog jag lite bilder på en trädgård som torkat ihop inför vintern. Här temyntan som är så vackert röd på sommaren, men som nu har en dramatisk science-fiction-form.

Aklejan vid päronträdet.

Rudbeckiorna.

Alkottar.

Och så ett par torkade krikon. Så goda i marmelad.

När jag var ute i torpet för ett par helger sedan så passade jag på att ta lite höstbilder. På marken låg fortfarande många äpplen kvar, så jag kunde plocka en påse till hönsen. Resten kommer att gå åt till våren för fåglarna och rådjuren äter av dem.

Bäcken som delar av mot grannarna Åsa och Tayeb (mitt gamla hus) var full med vatten. Det var allt regnet som gjorde att den såg ut som en kanal i Venedig.

Rabatterna vid torpstugan vissnar ner. Där växer kärleksört, dagliljor och allium. Bladen ligger ner nu och skiftar i gult.

Jag vet inte vad denna växt, som bildar häck mot grannen, heter. Kanske är det häggmispel? Någon som vet?

Hursomhelst så ser bladen ut att glöda i solen nu. Svårt att återge med ett foto, men det är vackert. Som guldpengar i grenarna.

Inte hos mig utan hos grannen Thea. Äpplen och fläderbär på en gammal bräda.

I odlingen har pallkragarna fått täcken av bladrens efter skörden. Alltid ger det väl något tillbaka till jorden inför vårens sådd och plantering.

Tack, mamma och pappa, för att ni gjorde så fint i trädgård och odling!

Efter operationerna får jag inte bära tungt eller ta i. Till råga på eländet så var min plan att ta hand om allt ogräs och annat just den helgen när jag åkte in till akuten med brusten blindtarm, så ingenting blev gjort, och allt bara växte mer under tiden jag låg inne.

Men igår fick sig trädgård och odling en duvning som jag inte kunnat drömma om.

Ogräset vid plattorna är borta, vildvuxna rabatter är nedklippta och ogräsrensade.

Ytterligare en plattläggning där ogräset är borta. Örtlandet bakom är rensat. Gräset klippt i gångarna.

Här inspekterar Skruffa och Lilla Lo.

I hönsgården går Lilla Pip som en ballerina på pinnen. Hon hoppar inte bara upp och sätter sig, utan promenerar fram och tillbaka med sina håriga ben. Imponerande. Hon börjar bli en riktig liten personlighet. Älskar att jaga insekter som flyger förbi, och hon är snabb.

Under min sjukhusvistelse och några dagar efter då jag inte kunnat lämna lägenheten har jag längtat väldigt efter kissar och höns. Igår skjutsade min syster ut mig till torpet.

Lilla Pip har växt väldeliga. Jag tror nu att det är en hon - en tonårstjej full av energi och med tuff frisyr. Härmar sina mammor i allt. Här med mamma Siv på pinnen.

När jag blev utsläppt från sjukhuset skjutsade mamma och pappa ut mig en kortis så jag fick hämta kläder och lite annat jag behöver. Då betedde sig kissarna som om jag vore en främling. Jag luktade säkert sjukhus, gick konstigt och lät säkert konstigt efter alla sonder de dragit med i min hals, så det kanske inte var så underligt.

Men nu vågade de sig fram. Lilla Lo sträckte på sig och kom fram och hälsade, pratade som vanligt.

Skruffa fick jag sitta bredvid en stund och klappa på. Hon kurrade och kurrade.

Det var bara Mini som surade ett tag, höll sig i bakgrunden, men även hon tinade upp efter ett tag och kom fram så jag fick gosa lite.

Det hade till och med hänt saker med mina pelargonsticklingar. De börjar blomma jättefint.

Mina snälla grannar tar väldigt väl hand om djur och gräsmatta nu när jag inte kan vara där ett tag. Vilka fantastiska vänner de är.