Efter stormen Dagmars härjningar tänkte jag att det är bäst att åka ut och titta till torpet. Det är nästan så att man får lite vårkänningar. Ingen snö och plusgrader. Som en tidig, men regnig vårdag. Mitt lilla syrenträd har knoppar som ser ut att vilja brista närsomhelst.

Rosen vid pergolan växer och ser grön och frodig ut. Dock inga rosknoppar på den, tack och lov.

Blomsterkrassen ligger som spagetti i rabatten, och där får den vara till våren så kan den ge tillbaka lite mat till maskarna.

I somras köpte jag ju sticklingar av olika blomsorter. Det här är julrosen. Den har ännu inte hunnit få blommor, men den verkar må bra där den sitter.

Min gigantiska schersminbuske avslöjar behovet av att beskärning så här års. Jag måste se till att ena sidan lyfter lite, för dels så har hela busken slagsida åt ena hållet och dels så ser man inte pionen som sitter i kanten längre.

Stormen hade inte gjort någon större åverkan förutom att en förtöjningsvajer gått av. Det är förrförra grannen som ankrat diverse stora träd i varandra så att de inte ska falla åt fel håll, till exempel över torpet. Jag är inte så säker på att träden mår bra av vajrarna, men det kanske löser sig av sig självt om de går av på det här viset. Hursomhelst så måste det ha varit rejäla krafter som dragit av vajern. Tur att man inte var där när det hände. Den snärten hade nog tagit död på vem som helst ...

En bild på äpplemyntan som jag fick från min syster i somras får fungera som julkort. Den tittar fram så fint från under snön. Doften är underbar.

Jag älskar mitt gräs i alla årstider. Pampigt och grönt på sommaren, brunt och vippigt på vintern. Jag blir glad av att se det.

Malörten tittar också fram ur den halvsmälta snön. Jag tror jag kommer att få dela på den här plantan. Jag fick den för två år sedan från trädgårdsintresserade Lena i Eskilstuna och nu är den gigantisk. Jättefin, men gigantisk. Någon som är intresserad? 

Vips så var den där. Nästa års frökatalog från Impecta kom redan i fredags.

Jag ska hålla i mig lite med fröinköp denna gång, hade jag tänkt. Men när jag bara snabbt bläddrade lite i katalogen så såg jag ju så mycket som skulle vara så roligt att prova ...

10 december och jag har gjort ett besök i torpet - räddat ett par färgburkar och mina frön från permafrosten.

I trädgården syns alla möjliga spår - allt från grannens cykel(!) till spår efter hare, katter, hundar, människor, rådjur, älgar och jag vet inte vad. En av traktens älgar är tydligen synnerligen påflugen. Grannarna Åsa och hennes barn blev jagade av en fjolårskalv häromdagen. Den blev så angelägen att den förstörde deras staket.

I min trädgård syns det i alla fall att den ätit av de äpplen jag lät ligga kvar. Dessvärre har den och ett eller flera rådjur strukit väldigt nära mitt älskade tulpanträd. Bort med klövarna, säger jag bara! Det är mitt!

Kanske måste jag göra en insats och försöka skydda det framme i vår innan de goda gröna knopparna kommer.

Ja, här på småbilderna syns bevisen för rådjursbesök, spår överallt. Både älg och rådjur verkar ha tagit för sig av mangolden som jag lät stå kvar. De färgglada stjälkarna är bara ett minne blott. Dessutom har de knaprat i sig av blasten från palsternackorna så jag får väl se om de klarar sig. Jag hade ju bestämt att de skulle få sitt kvar i jorden eftersom de var så himla små (jag sådde dem väldigt sent). Men nu kanske det är kört. Framme i vår får jag väl ta mig en titt  jorden.

Mina rosa rudbeckia är kolsvarta och mörkbruna just nu. De ser rätt dramatiska ut. Faktiskt ganska snygga.

Jag hoppas de kommer nästa år igen och då betydligt fler än i år för jag petade ner lite fler frön. Jag har också sått vita rudbeckior, så nu blir det spännande.

Idag är det första advent och det blåser förskräckligt runt knutarna. Regnet faller. Ingen snö i sikte än och det är fortfarande ganska varmt ute.

Idag ska man ju tända första adventsljuset och dricka glögg och äta pepparkakor och lussekatter. Ljuset är tänt, men glöggen har jag inte värmt på än och pepparkakor och lussekatter ingår inte riktigt i min diet just nu. Så Lilla Lo får vara lussekatt. Säsongens suraste som synes ...

(Ja, jag veeet att båda bilderna är suddiga, men rudbeckian stod i värsta novemberdiset så ljuset räckte inte till, och Lilla Lo kunde inte sluta röra sig - men de fick duga ändå).

I helgen nattade jag över en natt i torpet eftersom grannen bjöd på kalas. Det var grått och mulet och tyst och inga kissar som smög omkring. Berberisbusken ståtade med praktfulla höstfärger.

Jag bodde tidigare i huset på granntomten - en gammal lanthandel från 1939. Under min tid där hade jag fem katter, men två av dem dog tyvärr och ligger begravda längst bak i den trädgården. Åsa och Tayeb, som köpte huset av mig, är väldigt förstående och tycker det är helt OK att mina gamla kissar Nisse och Tossan ligger där och att jag varje allhelgonahelg smyger dit och tänder ljus på deras gravar.

Innan jag for in till stan imorse gick jag ett varv i trädgården. Här ladan från baksidan. Ställningen till paviljongen står där som ett metallskelett. Jag hoppas det klarar vintern utan att börja luta eller få ful yta. Jag insåg att det nog inte var en så bra idé att montera ner ställningen, för risken för att det skulle böjas fel någonstans, eller gå sönder, var rätt stor. Så nu får vi se om jag bara kan dra på taket i vår.

Nu är stugan städad, all disk är diskad, mattor och överdrag har fått följa med in till stan för tvätt, innehållet i kylskåp och skafferi är rensat och allt är stängt och låst. Jag kommer troligen att titta till torpet under julledigheten, men annars så är det bara att säga "Hej då, torpet. Tack för i år. Vi ses i vår igen".

Lite blomsterglädje passade jag på att ta med mig från torpet i form av de sista blommorna för året. Det blev en fin bukett som lyser upp i lägenheten.

I den finns kärleksört, gullris, nyponkvistar, snöbär och astrar (ja, de blommade till slut, alldeles i slutet av oktober). Det finns nog någon kvist av den sista höstrudbeckian där också. 

Vasen har jag gjort själv på keramikkkursen. Det är nog världens dyraste tulpanvas (för det var det det skulle bli) ... Jag drejade och eftersom jag vet med mig att jag tar god tid på mig och det rinner bort stora mängder material när jag håller på så tog jag i rejält. Jag tror där var minst tre kilo stengods från början (vi betalar 50 kr kilot). Lägger man till tiden det tog att dreja, beskicka, skröjbränna, glasera och glasyrbränna så har den säkert kostat 500-600 kr. Men den står stadigt och den fungerar och blev rätt fin till slut. Och så har jag ju gjort den själv.

Min citronmeliss är galen. Den dominerar fullständigt mitt lilla örtland och har dessvärre under sommaren växt till en magnifik buske som överskuggat alla andra örter. Den är jättefin, men så kan man ju inte ha det.

Dessutom har den börjat växa om med gröna kvistar nu på senhösten, som synes. Det bådar inte gott för kommande år. Vill det sig illa så har jag bara citronmeliss i mitt örtland nästa år ...

Så det blev till att klippa ner den och nu har jag grävt upp den och flyttat den till ett hörn av landet där den kan få breda ut sig som den vill. Hoppas den kommer att trivas där.

Nu har kissarna och jag lämnat torpet för i år. Så här såg min lilla stuga ut i lördags, i höstskrud.

Man känner sig lite vemodig, men samtidigt är det skönt att stänga igen. Lika roligt som det nu är vemodigt kommer det att kännas i vår när vi kommer dit igen och öppnar upp allt för vår och sommar.

Kissarna har tagit det väldigt bra. De kanske börjar bli vana. Mini och Skruffa är tillfreds, äter, sover och har letat fram leksakerna som nu täcker halva golvet. Lilla Lo är lite oroligare, men hittills lugnare än förut om åren, så jag håller tummarna.