2013 var ett förlustens år. Tre av mina fina djurvänner somnade in för gott.

Loke var en av dem. Det blev tredje gången gillt för honom. Först fick räven tag på honom, men han slapp undan. Sedan fick höken honom i klorna och återigen slapp han undan. Men till sist så fick hans udda liv ett slut. Vi vet inte riktigt vad det var för djur som fick fatt på honom. Kanske en grävling.

Loke växte upp med två mammor - Siv och Freja - och blev förfärligt bortskämd och väldigt speciell. Han gick för sig själv mycket, höll sällskap med lillsyrrans tre grisar och ville inte gå och lägga sig om kvällarna. Kollade utelivet på landet - om det inte hände något spännande i mörkret. En väldigt speciell personlighet som försvann ur våra liv. Snyggaste tuppen i trakten, om han själv fick bestämma. Och jag.

Skruffa - mamma till Mini och Lilla Lo - hängde med i 14,5 år. Åtminstone tror jag det var så länge, för jag vet egentligen inte när hon är född. Det kan vara längre. Hon var hittekatten som höll på att frysa ihjäl i minus trettio grader när vi hittade henne. Det var hennes dåvarande alkoholiserade husse som glömt henne ute. Han frågade om vi ville ha henne och svaret var inte svårt. Klart hon fick bo hos oss.

Hon var alltid lite klumpig, kissen som rev ner dukar och inte kunde hoppa speciellt bra, men hon var en fantastisk mamma till fyra kattungar, varav Mini och Lilla Lo var två.

Hon var en liten tjockis större delen av sitt liv, rund i hela kroppen och med en inte alltför smickrande hängmage efter att ha fått fyra kattungar. Men alltid vänlig, gosig och väldigt söt. Stora, stora ögon.

Hon fick en tumör i ena kinden som växte sig större och större. I takt med att den växte blev hon mindre och mindre i kroppen. Mot slutet var hon så pyttigt liten, men fortfarande väldigt gosig. Hon skulle helst ligga närmast mitt hjärta och kurra, eller ligga uppe på soffkanten med en tass på min axel så att jag inte skulle glömma bort att hon fanns där och ville bli klappad. Men tumören blev infekterad och det gick inte att göra något åt den, så till sist fick hon somna in. Nu är hon begravd under mitt åkeröträd i torpet. Hon låg ofta på trädgårdsbordet under trädet, så det är en fin plats för henne att vila på.

Jag grät i två dagar när hon fick somna in. Jag saknar henne fortfarande. Den fina, gosiga, mysiga lilla kissen.

Freja somnade in i juli. Jag hann hem från min västkustenresa, men det tog inte lång tid innan hon visade tecken på att inte vilja röra på sig. Jag bar in henne i hönshuset för att sova, och fick bära ut henne igen på morgonen. Hon ville inte äta och dricka och kanske var det det i värmen som var, som till slut gjorde att hon inte orkade längre.

Hon somnade in under trädgårdsbordet i paviljongen, en varm sommardag, men i skuggan. Jag låg på mage och klappade på henne och pratade med henne. Inte vet jag om det hjälpte, men hon somnade in lugnt och stilla.

Freja var en klok och modig höna. Hon var den som gick först in i hönshuset och utforskade hönsgården när de kom som nya till mig. Hon var inte rädd för kissarna och gick oftast först i den lilla truppen när de gick omkring i trädgården. Hon var också en av Lokes duktiga mammor - mycket mån om sin son, att han skulle hitta mat och ha sällskap. Men till slut verkade det som att hon inte såg ordentligt, utan blev beroende av att följa tuppen Tor för att hitta maten och hitta in i hönsgården igen.

Det är sorgligt när djuren lämnar. Jag vet ju att det är så det är, men man blir lika ledsen för det. De ger så mycket när de lever. Och man saknar dem så mycket när de inte längre finns där.