Under min sjukhusvistelse och några dagar efter då jag inte kunnat lämna lägenheten har jag längtat väldigt efter kissar och höns. Igår skjutsade min syster ut mig till torpet.

Lilla Pip har växt väldeliga. Jag tror nu att det är en hon - en tonårstjej full av energi och med tuff frisyr. Härmar sina mammor i allt. Här med mamma Siv på pinnen.

När jag blev utsläppt från sjukhuset skjutsade mamma och pappa ut mig en kortis så jag fick hämta kläder och lite annat jag behöver. Då betedde sig kissarna som om jag vore en främling. Jag luktade säkert sjukhus, gick konstigt och lät säkert konstigt efter alla sonder de dragit med i min hals, så det kanske inte var så underligt.

Men nu vågade de sig fram. Lilla Lo sträckte på sig och kom fram och hälsade, pratade som vanligt.

Skruffa fick jag sitta bredvid en stund och klappa på. Hon kurrade och kurrade.

Det var bara Mini som surade ett tag, höll sig i bakgrunden, men även hon tinade upp efter ett tag och kom fram så jag fick gosa lite.

Det hade till och med hänt saker med mina pelargonsticklingar. De börjar blomma jättefint.

Mina snälla grannar tar väldigt väl hand om djur och gräsmatta nu när jag inte kan vara där ett tag. Vilka fantastiska vänner de är.