Idag somnade Mini in, efter 14 års fint sällskap. Nu vilar hon bredvid sin mamma Skruffa under det stora Åkeröträdet.

Hon hade tyckt om idag. Solen sken och fåglarna kvittrade och det fanns massor med bin och humlor att spana på. Jag hade hoppats att hon skulle hänga med så länge att hon kunde flytta med ut till torpet i år, men hennes tumör på käken ville annorlunda.

Hon hette Mini både för att hon alltid varit liten och tanig, men också för att hon var den som kom ut sist när hon och hennes syskon föddes. Hon hade nog inte haft så mycket rum längst därinne för jag trodde knappt det var en katt som kom ut, men den lilla bollen visade sig vara och bli en mycket personlig kisse, med lite speciella framben. Eftersom hon legat trångt var de liksom vikta lite på mitten så hon sprang omkring som en dragster - låg där fram, hög på baken. För att kompensera lärde hon sig hoppa som ingen annan katt, för bakbenen var det inget fel på. Alla fighter tog hon liggande på rygg, med baktassarna hotfullt vevande i luften mot anfallaren.

Varje kväll och varje morgon har hon legat på min mage och kurrat. Det var hennes sätt att säga godmorgon och godnatt. Det kommer jag att sakna mycket.