Har varit ute i torpet en stund idag och hälsat på. Jag gjorde rent kyl-frysen i ladan och satte på den så att den kan ta emot lite bakverk inför Tysslingedagen i slutet på maj. Passade också på att rensa ur ett hallonsnår som jag aldrig tagit mig an förut. Det har bara fått växa vilt. Så här mycket pinnar blev det efter att ha rensat bara ena sidan. 

Scillan växer så det knakar och det är blått överallt.

Mitt kruklöksexperiment börjar se lite bättre ut - en aning mer färg på stjälkarna - och ännu har inte rådjuren hittat dem.

I fredags var jag också och hälsade på hönsen. De hade det fint i solen och vi delade på lite ostbågar. Här är det Tora som poserar.

Frisyrerna är fantastiska nu. De har återfått sin punkfrisyr, alla tre hönorna, så som de ska se ut.

Och så en hälsning från en väldigt ny liten figur i hagen intill. Ett litet flasklamm som är det gosigaste och pratsammaste i lammväg som jag träffat.

Lite fräckt tycker jag allt att det är av det djur som lämnat den här lilla högen efter sig. Den låg prydligt placerad på betonglövet som jag lagt på Frejas grav.

Att rådjuren varit i trädgården såg jag inte bara på de avknipsade unga rönnsumakskotten, utan även på lämningarna här och var på marken. Avslöjade!

Ja, nu kommer de - de efterlängtade vårblommorna. Här några av en hel hög med vita krokusar.

Min tibast har försiktigt börjat visa sina rosa blomklasar. Tibasten mår inte så bra ihop med närmaste kompisen berberisbusken, så den beskar jag rätt kraftigt idag. Så nu har tibasten lite mera luft och utrymme att växa och blomma.

Blåsipporna kommer det mängder av nu. På vissa ställen är marken alldeles täckt av dessa fina små blommor. De är som små prydliga konstverk.

Jag hittade en, alldeles ensam, lila krokus i gräsmattan. Undrar var alla de andra är? Äter rådjur lila krokus?

Min julros blommar som bäst just nu.

När jag var inne i ladan upptäckte jag att det börjat hända saker i mina krukor där jag satte massor med lökar i höstas. Det var ett experiment, för jag visste inte om de skulle klara vintern. Jag hade packat in dem med allt från stolsdynor till fiberduk så att de skulle ha en liten chans mot kylan. Nu strävade taniga, bleka stänglar mot skyn och jag fick raskt packa upp dem och ställa ut dem i ljuset.

Nu hoppas jag att de klarar sig och att rådjuren inte promenerar förbi och knipsar av blommorna när de väl kommer. De hade gått hårt åt mina unga rönnsumakskott, de rackarna.

Fina tulipaner från grannen Thea påminner om att det är vår. Det fina vädret gör också att jag börjar längta ut till torpet. Idag var jag på Granngården och handlade planteringsjord och sättpotatis. Potatisen får grodda sig ett tag nu, för jag kan ju inte sätta den än. I år blev det Rocket - en mycket tidig sort.

Jag har ju egentligen ingenstans att förvara pelargoner och lökar och knölar över vintern, men jag provade med att ställa dem i ett förråd inne i stan. Pelargonerna - alla utom en - verkar ha överlevt. Jag vet inte om lökarna och knölarna klarat sig (bland annat gladiolus), men det märks väl.

Nu ska jag så paprika, chilli och tomater.

Vid mitt februaribesök i torpet upptäckte jag att jag glömt denna lilla vattenkanna i en av rabatterna. Den syntes väl inte så bra i höstas, men nu lyser den upp.

Vintern går hårt åt en del annat. Jag glömde tydligen en keramikpinne i örtagården, som talade om att här växer det gräslök. Den andra halvan av pinnen ligger under snön. Men jag kommer nog att fatta var gräslöken växer ändå.

Mitt vacka gräs är ståtligt året runt.

Temyntan är också snygg, även i torkat tillstånd. Om sommaren är den fantastiskt röd och vacker och jag hoppas att den spridit sig ännu mer för den lyser verkligen upp.

Nu börjar jag bli lite odlingssugen igen ...

För ett par helger sedan, då det fortfarande var februari, besökte jag torpet för att hämta sådant som ska tvättas. I år kommer våren tidigt och under min promenad genom trädgården hittade jag många vårtecken.

Vattentunnan i torpet håller på att tina i värmen som kommer. Isen bildar konstverk med löven som fallit i.

Årets första snödroppar - ett säkert vårtecken.

Kärleksörten är alltid den första och den sista blomman i trädgården.

Det här är mitt senaste - som jag hoppas - smarta kap för mitt växthus. Jag har insett i flera år nu att det aldrig blir tillräckligt vattnat i växthuset. Att vattna med slang och kannor gör bara att översta lagret jord blir fuktigt, men det går inte ner i jorden.

Jag har länge tänkt att en droppvis, kontinuerlig bevattning i grunden borde underlätta. Sedan får man förstås kompletteringsvattna.

Min första tanke var att försöka göra hål i regnvattentunnan och på något vis koppla en slang med hål i till den. Men då skulle jag behöva göra hålet ganska långt ner, och om det inte fungerade bra så skulle jag ha förstört tunnan.

Men så hittade jag detta bevattningssystem hos Impecta.

Med det här systemet sänker man en liten pump i regnvattentunnan. Den drivs av en solcellspanel och pumpar ut vattnet i slangar med munstycken på som man trycker ner på lämpliga platser i, för min del, växhuset. Förhoppningsvis underlättar det även när man är bortrest.

Det ska bli spännande att se hur detta fungerar. Blir det bra så kanske jag utökar systemet till pallkragarna också.

2013 var ett förlustens år. Tre av mina fina djurvänner somnade in för gott.

Loke var en av dem. Det blev tredje gången gillt för honom. Först fick räven tag på honom, men han slapp undan. Sedan fick höken honom i klorna och återigen slapp han undan. Men till sist så fick hans udda liv ett slut. Vi vet inte riktigt vad det var för djur som fick fatt på honom. Kanske en grävling.

Loke växte upp med två mammor - Siv och Freja - och blev förfärligt bortskämd och väldigt speciell. Han gick för sig själv mycket, höll sällskap med lillsyrrans tre grisar och ville inte gå och lägga sig om kvällarna. Kollade utelivet på landet - om det inte hände något spännande i mörkret. En väldigt speciell personlighet som försvann ur våra liv. Snyggaste tuppen i trakten, om han själv fick bestämma. Och jag.

Skruffa - mamma till Mini och Lilla Lo - hängde med i 14,5 år. Åtminstone tror jag det var så länge, för jag vet egentligen inte när hon är född. Det kan vara längre. Hon var hittekatten som höll på att frysa ihjäl i minus trettio grader när vi hittade henne. Det var hennes dåvarande alkoholiserade husse som glömt henne ute. Han frågade om vi ville ha henne och svaret var inte svårt. Klart hon fick bo hos oss.

Hon var alltid lite klumpig, kissen som rev ner dukar och inte kunde hoppa speciellt bra, men hon var en fantastisk mamma till fyra kattungar, varav Mini och Lilla Lo var två.

Hon var en liten tjockis större delen av sitt liv, rund i hela kroppen och med en inte alltför smickrande hängmage efter att ha fått fyra kattungar. Men alltid vänlig, gosig och väldigt söt. Stora, stora ögon.

Hon fick en tumör i ena kinden som växte sig större och större. I takt med att den växte blev hon mindre och mindre i kroppen. Mot slutet var hon så pyttigt liten, men fortfarande väldigt gosig. Hon skulle helst ligga närmast mitt hjärta och kurra, eller ligga uppe på soffkanten med en tass på min axel så att jag inte skulle glömma bort att hon fanns där och ville bli klappad. Men tumören blev infekterad och det gick inte att göra något åt den, så till sist fick hon somna in. Nu är hon begravd under mitt åkeröträd i torpet. Hon låg ofta på trädgårdsbordet under trädet, så det är en fin plats för henne att vila på.

Jag grät i två dagar när hon fick somna in. Jag saknar henne fortfarande. Den fina, gosiga, mysiga lilla kissen.

Freja somnade in i juli. Jag hann hem från min västkustenresa, men det tog inte lång tid innan hon visade tecken på att inte vilja röra på sig. Jag bar in henne i hönshuset för att sova, och fick bära ut henne igen på morgonen. Hon ville inte äta och dricka och kanske var det det i värmen som var, som till slut gjorde att hon inte orkade längre.

Hon somnade in under trädgårdsbordet i paviljongen, en varm sommardag, men i skuggan. Jag låg på mage och klappade på henne och pratade med henne. Inte vet jag om det hjälpte, men hon somnade in lugnt och stilla.

Freja var en klok och modig höna. Hon var den som gick först in i hönshuset och utforskade hönsgården när de kom som nya till mig. Hon var inte rädd för kissarna och gick oftast först i den lilla truppen när de gick omkring i trädgården. Hon var också en av Lokes duktiga mammor - mycket mån om sin son, att han skulle hitta mat och ha sällskap. Men till slut verkade det som att hon inte såg ordentligt, utan blev beroende av att följa tuppen Tor för att hitta maten och hitta in i hönsgården igen.

Det är sorgligt när djuren lämnar. Jag vet ju att det är så det är, men man blir lika ledsen för det. De ger så mycket när de lever. Och man saknar dem så mycket när de inte längre finns där.